mikaliden

Församlingen som jag arbetar i är en svensk utlandsförsamling. Det betyder att vi är till för svenskar (och i vårt fall också norrmän) som är bosatta i Berlin. Vår församling har ca: 700 medlemmar och det är en rätt stor andel av den svensk-norska befolkningen i staden. Helst med tanke på att man själv aktivt måste begära medlemskap i vår församling.
Här firas mässa två gånger varje vecka. Här finns ett svenskt-norskt bibiotek. Vi firar svenska traditioner, såsom kräfskiva, surströming och julgranspludring. Vi har både Berlin enda midsommarstång och majbrasa och ingen annanstans i Tysklands huvudstad firas 17.e mai. I huset finns också en svensk skola och en svensk förskola och sammarbetet oss emellan är mycket nära.
Själv leder jag tre körer - en för vuxna och två för barn. Jag har också en vokalensemble och någon instrumentalistgrupp. Jag sjunger också med förskolans elever en gång i veckan... "Alla kan sjunga med i Sabokoaja!!!!"
Nästa projekt är att kyrkokören ska sjunga en svensk folkmusiksmässa, som heter: "I välsignan och fröjd" i Hoffnungskirchengemeinde i Pankow nu på söndag. Det är ca: 30 personer i kören och med dem tillkommer 5 musiker och någon solist. Jag själv ska stå för viftandet framför kören och det ska bli så skoj!!!
Imorgon ska jag jobba och då blir det först bullbak, sedan planering i Pankow, sedan övning med Wilmersdorfer Kammerchor och sedan traditionsenlig grekisk restaurangbesök och sedan natti natti igen. Det blir det nu också. Natti natti!
 
                

Igår var jag ute och åt i närheten av Oranienburger Straße med några kompisar. På vägen dit, på tunnelbanan, hörde jag att paret bredvid mig pratade svenska och samtalet gick vidare på detta sätt:

---

Jag: Jasså, några svenskar på tunnelbanan.
Mannen: Jaha, bor du här?
Jag: Ja, jag arbetar här nere.. och ni?
Kvinnan: Nej, vi är bara på besök. Lite semester, vet du.
Jag: Vad trevligt, då har ni haft tur med vädret.
Mannen: Ja, i Sverige har det varit dåligt i augusti och september.
Jag: Jag kommer ju från norra delen av landet och där har jag hört att det har varit rätt fint.
Mannen: Jasså, ja, det låter ju som du kommer norrifrån. Vänta, låt mig gissa!

Här säger jag ett par meningar på Vilhelminamål.

Mannen: Ja, det måste vara Västerbotten någonstans... inlandet.
Jag: Jo, det stämmer!
Mannen: Jo, själv är jag ju uppvuxen mellan Vilhelmina och Storuman.
Jag: Nähä! Jag är ju från Vilhelmina.

Samtalet fortsätter i glad och munter ton någon minut tills jag måste kliva av vid Friedrichstraße.

---

Det var väl trevligt att jag träffade en Vilhelminabo på tunnelbanan i Berlin! Dessutom träffade jag Gesche från Wilmersdorfer Kammerchor på perongen, en minut senare. Zwei Zufälle!

Jag har blivit förkyld. Igår var jag sjuk och hemma från jobbet hela dagen på grund av halsont. Ikväll blev jag snuvig och känner mig tung i huvet. Och allt är vädrets fel! Först kallt och regnigt och nu sol och värme... Nåja, jag har väl inte klätt mig så varmt som jag bort ha gjort under de kalla dagarna, men man hänger ju inte riktigt med i dessa tempraturväxlingar. Jag hoppas att jag kan gå till jobbet imorgon i alla fall, så jag slipper sitta inne och häcka en hel dag till innan för dessa fyra väggar.
Man hinner i vart fall läsa mycket när man är hemma från jobbet. Jag läser gärna böcker av Arto Paasilinna, en fantastisk författare från Finland. Senaste boken jag läste ut av honom var "Hoppsan jag är död". Humor i högsta klass, tycker jag. Boken börjar med meningen: "Min död kom som en fullständig överraskning för mig". Ja, man måste ju bara läsa vidare. Vill ni läsa en bra bok, välj en av Arto Paasilinna. Min favoritbok av honom är: "Världens bästa by". Den handlar om kyrkbrännaren Assar Toropainen, som på sin dödbädd ber sin son Emeli att bygga en kyrka med medel från arvet Assar kommer att ge efter sig, allt för att försonas med Gud för sina kyrkbrännarsynder. Osedvanligt rolig bok...

Just det. Jag har "o-vöri-ut-å-hannel". Jag har allstå inte varit ute och handlat, för er som inte begriper vilhelminamål. Jag behöver köpa tre 2-liters cola light-flaskor... och lite annat smått och gott. Och då jag har gjort det så har jag... "ny-vöri-ut-å-hannel".

Det har varit en intensiv helg. I lördags hade vi i församlingen besök av en manskör ifrån Stockholm, Sångsällskapet DS, som gav en konsert i kyrkan. Därefter begav jag mig till Stegliz för att själv medverka i en konsert med vokalensamblen "Cantico Nuovo", där vi sjöng Jeremias klagovisor av renässanskompositörerna Tallis, de Victoria, di Lasso, White och Byrd. Konserten var hellyckad och jag glädjer mig extremt mycket att jag fick chansen att vara med. Tallis "Lamentatio I" är ett av det vackraste körstycken jag känner till och man njuter till fullo att stå bland alla fantastiska körsångare och vara en del av skapandet av denna gamla, underbara musiken.
I dagens högmässa medverkade en grupp, som vi kallar för "IR" - Instrumentalisterna Revolutionisterna, det är församlingsmedlemmar, som spelar ett intrument och som vill vara med och "revolutionera" musiken i vår församling. Vi spelade psalmerna tillsammans allihopa och det lät riktigt bra, tycker jag. Vi var inte så många, 2 flöjtister, en gitarrist och jag, men jag hoppas att det utvecklar sig så att fler kan och vill vara med vid senare tillfällen.
Ikväll hade vi en musikgudstjänst vid 18-tiden, "Hela kyrkan sjunge", och där sjöng vi psalmer från olika delar av världen, t.e.x. ps. 31B från Kina, 730 från Irland, 705 från Sydafrika och några från sångboken "psalmer i 2000-talet", bl.a. en sydsamisk psalm, som heter "Biejjiem jih Askem". Dessutom bjöds det på jazztoner från Karl-Heinz, en otroligt duktig flöjtist och saxofonist i församlingen.
Därefter har Thomas och jag firat kompletorium och nu ska jag ta en kort promenad innan jag går till sängs. Jag tror jag går fram och tillbaka till Bayerischer Platz, som vanligt.

"De norrländska taktera få som int' gå ur", "He' ska minsann märkas att man jär borti Lappland", "En Vilhelminabo sänk' man då int' sä' lätt" - ja, he' va' tankar som flög genom huvve på' en då man sku till å äta surströmmmingarn ikuälls. He va' int' mangen som kömme, men vi som var edänna, vi hadd besluta' oss för å tryck' i oss go'mat'n me' största möjliga njutning. He' vart som en finfin kuäll å ja' tyckt he smaka som riktit finemang. Nu känn' man sä som en äkta norrlänning inni själen...

... Jag åt tre stycken.

I Berlin finns det mycket god mat. Italiensk, spansk, grekisk, mexikansk, kinesisk, indisk... you name it. Det tyska maten är inte så dålig heller. Dessutom är det inte så dyrt att äta ute i denna stad. Ofta kan man komma mellan 10 och 15 euro och maten är fortfarande fantastisk. Idag var jag vid Oranienburger Tor med Helene och åt väldigt god thailändsk mat - fläskkött med cocosmjölk och rödcurry. Det är en av mina favoritrestauranger. Dessutom finns det alltid billig och god öl till maten och det ger ju ett plus till smaket och välmåendet. Idag blev det en Warsteiner - "Das einzig wahre Warsteiner".
Tidigare fick jag yttreligare en anledning att förundras över den tyska sjukvården. Jag hjälpte en svenska, som fallit i en trappa och skadat axeln, att ta sig till S:t Gertrauden - det katolska lasarettet här i Wilmersdorf. På en och en halv timme hade hon fått ett utlåtande, blivit röntkad, blivit sövd, fått axeln i led igen och vaknat. Det hade tagit flera dygn i Sverige! Tysk effektivitet... Gott sei dank!

Idag har jag städat... och det behövdes. Hellst med tanke på att jag de senaste veckorna inte har hunnit vara hemma annat än för att sova och äta. Disk bokstavligen växer på hög och damm samlas i hörn och kanter. Men nu, gott folk, sitter jag i rent och fräscht hus, utan gamla problem sopade under mattan... med önskan att det så skall förbli, i evigheters evighet.

Amen

      

Jag älskar berg. Fjäll också och kullar med. Jag tycker att bergen gör ett naturområde intressant och vackert. I Berlin finns det inga berg. Man kan knappast räkna Teufelsberg som något annat än ett litet gupp, som inte gör omgivningen så mycket mer intressant än det hade varit utan detsamma.
Jag älskar skogen och sjöarna. De ger naturen liv, doft och färg. I Berlin finns i och för sig en och annan park och i Grunewald kan man traska omkring i på autobahnstigarna där ensamheten max varar två minuter. Wannsee är ju också en fin sjö...
Berlin är en trevlig stad och jag gillar att bo här, men om man vill gripas av förundran av naturens skönhet, så är det bara att försöka bege sig någon annan stans. På något sätt har man väl varit tvungen att kompensera stadens utseende med ett livligt och intressant kulturliv.



Vilhelmina däremot är ju Berlins fullständiga kontrast och motsats. Att vandra nere vid Volgsjöns strand en stilla sommarkväll är kanske inte det mest givande för ett kulturfreak, men underbart när skapelsens skönhet är utflyktens anledning.
Men om man vill göra något. Kanske se en bio, besöka en konsert eller dricka en god öl på en uteservering så är Lapplands sjätte största håla, Vilhelmina, inte rätt ställe. Kanske vill man äta ute, men något annat en pizza eller en hamburgare. Ja, där kammar stan med 3 500 000 innevåndare hem poängen! Kanske man vill träffa nya människor, spela snooker eller hitta en ny Kneipe, där man kan sätta sig en kväll med några vänner. Där vinner Berlin också.



Det är väl tur att man har två hem ändå...

idag är det den 11 september och sju år sedan den hemska händelsen i New York. Det är nog, såsom vid alla omskakande upplevleser, som man i detalj kan komma ihåg var man var och vad man gjorde. Själv bodde jag i Vilhelmina och hade jobbat den dagen. Jag minns att jag kom hem rätt trött och la mig framför TV:n för att ”slöglo”. Då hände det...
Det är inte utan att man funderar på ondskan i världen när man tänker på bilderna, som vi alla har sett. Var är Gud? Det är som om världen samlade onska konsentreras på en och samma plats och vi, som ser på, inte kan göra något emot den. Inte då det händer. Inte just då. Men medan det som har hänt kan inte ändras på, så kan vi ju ge dem som omkom idag för sju år sedan en gnutta upprättelse i att försöka förstå i vad som egentligen hände och förhindra att det någonsin sker igen. Att starta krig och döda oskyldiga, för att hämnas oskyldigt döda kan knappast ses som en upprättelse utan skapar snarare en svårlöst hämdspiral. Men om sanningen, som skall frigöra oss, kommer fram i dagens ljus i öppet och innerligt samtal, så kan vi lära oss och förhoppnings till och med förlåta. Förlåtelse kräver uppriktig sanning och ömsesidig förståelse. Det har gått sju år sedan tornen rasade och ännu blöder öppna sår. Vi kan ensam inte förhindra ett krig i mellanöstern eller hela världsvida varande ärr, men vi kan alla starta fred bland dem, som är i vår närhet.  På frågan: "Var är Gud?" lyder svaret:

just det... 3 - 4 i första matchen, 0 - 4 i andra och i och för sig 3 - 1 i sista, men vad gör man? Här har man laddat i flera... minuter... och så förlorar man så stort. Bättre lycka nästa gång.

Denna onsdag började med en förlust. Det var en ganska trevligt sådan, eftersom jag verkligen kämpade för en vinst... Jag spelade nämligen pingis med Sofia i kyrkans sporthall i morse. Första matchen vann jag jämt, men andra och tredje blev vinst istället för min motståndare. Vi kommer att spela i morgon bitti också och då ska vi väl se till att jag går hem med segern.
Senare på dagen började "mellankören" - en barnkör som jag leder för mellanstadieelever. Därefter var det norsk kveldsmesse. Tormod sa något mycket intressant, som jag faktiskt inte har tänkt på. Istället för att ställa fråga om problemet Theodicé: "Varför finns det så mycket ont i världen?" så kan man vända på steken och fråga sig "Varför finns det så mycket gott?" Gud är måttet på det goda i världen och hans godhet speglar av sig i det goda mellan människor. Därför finns det, i Gud, alltså godhet i världen trots allt kaos.
Efter mässan åt vi kräftskiva i stora församlingssalen och det var en trevlig tillställning. Det sjöngs en och annan snapsvisa och sedan satt jag och samtalade med Helene och Inger halva kvällen. Helene och jag tog sedan en välbehövlig promenad på kvällskvisten och drack varsin öl på en grekisk restaurang på Budapesterstraße.

Det om denna dag. Jag tänkte idag på att jag är en rätt nostalgisk person. Jag kan till och med vara lite bakåtstävande - något som jag helst skulle vilja ändra på. Mina sista semesterdagar i år var ett exempel på detta. När jag reste tillbaka till Berlin efter en lång och härlig vistelse i Vilhelmina bestämde jag mig för att åka till en stuga mellan Dorotea och Hoting, just söder om gränsen mellan Lappland och Jämtland. Det är en stuga som ägdes av SJ och som vi ibland var i när jag var barn. Min farfar var stins (stationsvakt) i Dorotea och vi hade tillgång till stugan och kunde åka båt eller gå över järnvägsbron dit. Sista gången vi var där med familjen var kanske 1986 och jag har varit där en gång tidigare i vuxen ålder, för 7 år sedan. Men nu ville jag dit en gång till.
Det var med bestörtning jag såg hur slitet, förstört och nedgånget det hade blivit i Kilvamma, som platsen heter. Verandan var mörken, fönstrena inslagna och de gamla möblerna omkullvälta. Platsen där stuga står var igenväxt och ingen, som bryr sig om Kilvammastugan, hade varit där på år.
Ändå kände jag historiens vingslag och gamla tiders minnen återkomma. Det är en plats som betyder något för mig och någon som jag skulle vilja var bevarat som det alltid har varit. Lukterna, känslan och synintrycket är annorlunda, men minnena måste vara kvar. Tänk om allt kunde vara som det en gång var...

Adam och jag var i början av Augusti i år och fjällvandrade. I år skulle vi gå längre norr upp i landet så vi valde att vandra i Stora Sjöfallets och Sareks naturreservat i Jokkmokks komun. Efter en paus i Moskosel och Jokkmokk körde vi upp till Sorva där vi ställde bilen vid en damm. Färden gick först genom snårig skog innan vi lyckliga kom upp till kallfjällets vidder och kunde därifrån tidigt se det konformade fjället Slúgga. jag lyckades förstås falla ner i en fors, men blev bara blöt till knäna. Efter att ha gått i ca: 1 mil tältade vi och åt.
Andra dagen misslyckades vi med ett vad och beslutade oss för att gå över bron till Sareks nautreservat. Just på andra sidan bron träffade vi en Blekingebo, som hade varit ute ensam i 12 dagar och han rådde oss hur vi skulle gå vidare. Vi vet inte vad han heter, men vi kallar honom "Sarekmannen". Efter att vi hade snackat med Sarekmannen gick vi in i dalen Bierikvagge där vi tältade vid den vackra sjön där. Vid vår tältplats fick vi sedan sällskap av en flock med semitama renar.
Nästa dag träffade vi en Wimersdorfare, som nästan bor granne med mig här i Berlin. Världen är liten! Han jobbar som taxichaufför och hade inte tagit semester på tre år. Nu hade han sparat ihop till flera månader och skulle köra till Enaresjön i Finland efter sin avslutade fjällvandring i Sarek. Vi gick i alla fall vidare till Rapadalen där vi åt och vände om. På vägen tillbaka till tältplatsen gick vi förbi en gammal samisk offerplats och fick vördnad för svunna tider. Vi sneddade också över ett kärr och jag fick medge att, även fast jag inte trodde vi skulle ta oss över det, så gjorde vi det med bravur.
De två dagarna därefter gick vi tillbaka till bilen, där vi träffade Wilmersdorfaren igen och där vi tog oss ett dopp i det iskalla vattnet vid dammen. På vägen tillbaka till Vilhelmina åt vi på en nyöppnad vietnamesisk restaurang i Jokkmokk.
Det var året fjällvandring och man får se var vi går nästa år.

 



          

jag visste inte om att jag kunde gilla Rachmaninov. Tydligen kan jag det(!) Ikväll övade jag med Wilmersdorfer Kammerchor; den kammarkören som jag sjunger med, och vi övade bl.a. just ett stycke av Rachmaninov som heter "Velíchit dushá moyá Ghóspoda" och som på tyska har blivit översatt till "Meine Seele erhebt den Herrn". Det är ett stycke som är otroligt vackert och som känns väldigt rysk-ortodoxt. Detta kommer vi att framföra i en konsert i november, men jag återkommer nog om detta.
Jag sjunger också i en annan kör. Cantico Nuovo. Vi kommer att sjunga en konsert lördagen den 20 september kl. 20. i Matthäuskirche i Steglitz. Där kommer vi att sjunga Lamentatio Jeremiae (Jeremias klagovisor) av olika renässanskompositörer - bl.a. Tallis, de Victoria, di  Lasso och Byrd. Det är otroligt vacker musik från 1600-talet. Varje stycke slutar med orden "Jerusalem, convertere ad Dominum, Deum tuum" - Jerusalem, vänd om till Herren, din Gud. Det är en uppmaning, som visar oss på att Guds nåd inte är slut, att Gud ännu ger oss, sin skapelse, tid att vända åter till Honom. Kyrkans Herre säger till oss än idag: - CONVERTERE AD MEUM!

sommaren har varit underbar! Det är ju fantastiskt att få åka iväg och veta om att man i sex långa veckor kan göra i princip vad man vill. Jag minns första svängen ut på Berliner Straße den 13 juli i år. Jag tittade inte ens i backspegeln. Jag gillar Berlin och min arbetsplats här, men jag älskar att vara på semester. Meine Güte!
De första semesterdagarna var jag hos Viktoria i Sölvesborg. Vi var ute på Listerlandet och njut av sol och vackert väder. Vi var hemma hos henne och snackade Berlinminnen och såg på Luciaföreställningar och skolavslutningar på DVD. Vi såg tillochmed en bio i Bromölla - den nya Narnia-filmen. Sedan drog jag upp till Vättern och spelade golf med Thomas, vår kyrkoherde här i Berlin, och hans son, Axel. Vi var på den mycket fina golfbanan Omberg strax norr om Ödeshög. Efter att ha sovit över en natt i Peterssons stuga strax vid Vätterns östra strand söder om Vadstena åkte jag till Stockholm och plockade upp Simone och Gesche och drog över med färjan till Åbo. Vi sjöng nämligen med Wilmersdorfer Kammerchor i Nyslott och Helsingfors. 4 Konserter blev det.
När jag sedan drog till Sverige hittade jag en vacker sjö mellan Jyväskylä och Uleåborg där jag slog upp mitt tält, gjorde upp en eld, knäppte upp en tysk öl, läste en finsk bok av Arto Paasilinna (översatt till Svenska) och njöt i ensamhet och tystnad. På morgonen badade jag i sjön och gjorde en eld för att grilla korv till frukost. Sedan drog jag över gränsen vid Haparanda. Låt mig få berätta mer om min semester senare...


(Bilder från sjön i Uleåborgs län i Finland)

jag är stolt. Ikväll övade jag med min kyrkokör här i Berlin och det låter otroligt bra. Vi har en del saker kvar att öva innan vi ska framföra folkmusiksmässan i Pankow, den 5 oktober, men jag tycker att det låter väldigt bra redan nu. Mässan kommer att framföras av kyrkokören, solister och sex musiker - två violinister, en flöjtist, en gitarrist, en kontrabasist och en organist. Jag själv kommer att dirigera.
Efter övningen ikväll satt vi nere i kaféet och åt medhavd mat, drack lite öl eller vatten och hade det trevligt. Det var 27 personer i kören denna gång. Det var riktigt bra, må jag säga.

ja, just det... Detta är alltså mitt första inlägg i min egna blogg som jag ska försöka skriva i så ofta jag kan och hinner. Man har ju sett att det är inne att ha en blogg och det är rätt så intressant att läsa mina vänners bloggar så man vet vad de håller på med. Men om jag blir lika aktiv som t.e.x. min kusin Evelina, som skriver var och varannan dag, det vet jag inte.
idag ska jag starta upp barnkören efter sommaruppehållet och sedan blir det lite kyrkokörsövning. Kyrkokören övar just nu in folkmusiksmässan "i välsignan och fröjd" och det låter riktigt bra tycker jag. Mässan ska framföras i Hoffnungskirchengemeinde i Pankow här i Berlin den 5 oktober kl. 10. Alla som vill är hjärtligt välkomna.