mikaliden

Denna onsdag började med en förlust. Det var en ganska trevligt sådan, eftersom jag verkligen kämpade för en vinst... Jag spelade nämligen pingis med Sofia i kyrkans sporthall i morse. Första matchen vann jag jämt, men andra och tredje blev vinst istället för min motståndare. Vi kommer att spela i morgon bitti också och då ska vi väl se till att jag går hem med segern.
Senare på dagen började "mellankören" - en barnkör som jag leder för mellanstadieelever. Därefter var det norsk kveldsmesse. Tormod sa något mycket intressant, som jag faktiskt inte har tänkt på. Istället för att ställa fråga om problemet Theodicé: "Varför finns det så mycket ont i världen?" så kan man vända på steken och fråga sig "Varför finns det så mycket gott?" Gud är måttet på det goda i världen och hans godhet speglar av sig i det goda mellan människor. Därför finns det, i Gud, alltså godhet i världen trots allt kaos.
Efter mässan åt vi kräftskiva i stora församlingssalen och det var en trevlig tillställning. Det sjöngs en och annan snapsvisa och sedan satt jag och samtalade med Helene och Inger halva kvällen. Helene och jag tog sedan en välbehövlig promenad på kvällskvisten och drack varsin öl på en grekisk restaurang på Budapesterstraße.

Det om denna dag. Jag tänkte idag på att jag är en rätt nostalgisk person. Jag kan till och med vara lite bakåtstävande - något som jag helst skulle vilja ändra på. Mina sista semesterdagar i år var ett exempel på detta. När jag reste tillbaka till Berlin efter en lång och härlig vistelse i Vilhelmina bestämde jag mig för att åka till en stuga mellan Dorotea och Hoting, just söder om gränsen mellan Lappland och Jämtland. Det är en stuga som ägdes av SJ och som vi ibland var i när jag var barn. Min farfar var stins (stationsvakt) i Dorotea och vi hade tillgång till stugan och kunde åka båt eller gå över järnvägsbron dit. Sista gången vi var där med familjen var kanske 1986 och jag har varit där en gång tidigare i vuxen ålder, för 7 år sedan. Men nu ville jag dit en gång till.
Det var med bestörtning jag såg hur slitet, förstört och nedgånget det hade blivit i Kilvamma, som platsen heter. Verandan var mörken, fönstrena inslagna och de gamla möblerna omkullvälta. Platsen där stuga står var igenväxt och ingen, som bryr sig om Kilvammastugan, hade varit där på år.
Ändå kände jag historiens vingslag och gamla tiders minnen återkomma. Det är en plats som betyder något för mig och någon som jag skulle vilja var bevarat som det alltid har varit. Lukterna, känslan och synintrycket är annorlunda, men minnena måste vara kvar. Tänk om allt kunde vara som det en gång var...