mikaliden

härmed vill jag önska er alla ett riktigt gott nytt kyrkoår. Ett härligt kyrkoår är tillända och förhoppningsvis kommer det nya att bli fantastiskt och fint. För er som vill hänga med i det nya kyrkoårets textläsningar så gäller den första årgången... och ingen annan.
Denna helg har på alla sätt varit präglad av den pågående julbasaren och nu när jag äntligen är hemma kan jag för er alla förtälja att denna basardag har varit lyckad. Imorgonkväll får vi se om basaren har bringat den nödvändiga inkomst för vår församling. Det den redan har gett oss är en insickt om det stora stöd som finns bland våra medlemmar och den samhörigthet som råder hos oss. Det är Gud som vi tackar för detta.

I helgen är det dags för vår församlings svenska julbasar. Vi betäcker vart trägolv med tygmattor, fyller huset och parken med försäljningsstånd, tymmer ut bibliotek och lastar varor på borden. Här säljes svensk mat, svenska bullar, dalahästar, tyger och leksaker. Böcker och glas, fika och kaffe, mössor och vykort... you name it! Man undrar ju om Kristus skulle rensa templet - kasta ut oss från vår kyrka eller om den på något sätt råder ett himmelsk förståelse att detta ändå är förutstättningen för att svenska kyrkan ska kunna bedriva sin verksamhet i Berlin.
Nej, visst är det viktigt att svenska kyrkan finns på plats i Berlin. Samhörigheten stärks när alla strävar att anordna denna stora julmarknad. Vi behöver 200-300 medhjälpare eftersom det under dessa två basardagar beräknas komma ca: 15 000 besökare. Nej... jag har inte skrivit för många nollor, jag lovar! Det är mest tyskar, men den del svenskar och norrmän också.
Detta är inte bara ett tillfälle att dra in pengar till vår verksamhet utan att också synliggöra svenska kyrkan bland de svenska berlinarna. Många svenskar upptäcker också kyrkan vid basar- och juletider och kommer in i gemenskapen under denna period. Och är du i Berlin under första adventshelgen så är du förstås också välkommen till vår trevliga och berömda julbasar. 29 nov. kl. 10-19  och 30 nov. kl. 12-18.

Ikväll, kära läsare, gick jag säkert en mil. I alla fall en sju-åtta kilometer. Jag har nämligen varit och lyssnat på Emil Svanängen och hans band "Lonely dear" i Maschinenhaus i östra Berlin. Det var en otroligt bra konsert. Emil är ju en fantastisk låtskrivare, sångare och gitarrist. Humoristisk också. Det var trevligt att träffa honom igen. När vi stod och snackade före konserten insåg vi att vi nog inte hade träffats på fem-sex år.
Efter konserten åkte jag till Potsdamer Platz. Eller snarare åkte jag efter det att Lonely dear hade sjungit klart. Därifrån gick jag hem... Man måste röra på sig! Det var en klar och kall kväll/natt och jag mådde riktigt bra av att traska hem igenom västra Berlins gator.
För att sammanfatta dagen kan man säga att jag har haft en ovanligt trevlig... domssöndag.

Igår sjöng jag Mozarts requiem med Wilmersdorger kammerchor i Matthäuskirche i Steglitz. En fantastisk konsert! Mozarts requiem är enligt min mening nog det bästa Mozart har skrivit och musiken är ortroligt dramatisk. Min favorit bland styckena i requiet är "Domine Jesu Christe".

På wikipedia står det att läsa följande om Mozarts requiem:

"Mozarts verklista omfattar 626 verk. Hans sista verk blev ett requiem (mässa för de döda). Verket hade beställts i juli 1791 av greve Franz Walsegg zu Stuppach, som ville framföra verket som sitt eget vid sin hustrus begravning. Mozart fick aldrig reda på vem beställaren var, eller sätta sitt namn på verket - det har antagits att greven hade för avsikt att själv ge ut verket under eget namn. Arbetet med verket kunde inte påbörjas förrän Mozart blivit färdig med Trollflöjten, men då arbetade han desto mer intensivt. Hans sjukdom förvärrades, därav säkert historierna om att han skulle ha talat om att han "skrev på sitt eget requiem". Emellanåt prövade han det han skrivit, tillsammans med vänner, bland dem eleven Franz Xaver Süssmayr. Ett sådant prov lär ha ägt rum så sent som 4 december. Verket förelåg då ofullbordat, Introitus och Kyrie var fullt färdiga, av Sequentia förelåg i mer eller mindre utförliga skisser (sångstämmor utskrivna, orkestrering antydd) Dies irae, Tuba mirum, Rex tremendae, Recordare, Confutatis, Lacrimosa (endast åtta takter), samt ur Offertoirum Domine Jesu och Hostias. Süssmayr har gått till musikhistorien som den som fullbordade Mozarts sista verk, men han var inte den förste som fick uppdraget. Änkan Constanze vände sig först till Johan von Eybler, som arbetade på Sequentia fram till Lacrimosa, men inte ansåg sig värdig uppgiften att slutföra mässan. Uppdraget gick till sist till Süssmayr, som lånade det mesta av Eyblers kompletteringar till de tidigare satserna, och själv komponerade de satser som förväntas för att komplettera en rekviemässa; Sanctus, Benedictus och Agnus Dei. Han lade även till ett Lux aeterna genom att använda musikaliskt material från de första två satserna, vilka Mozart ju komponerat själv. Både änkan Constanze och Süssmayr har uppgivit att detta var enligt Mozarts intentioner, vilket senare musikforskare funnit anledning att betvivla. Dock bidrar återtagandet av det inledande musikaliska materialet till storformen, som liknar en sonatform, och det var vanligt att forma mässan enligt denna princip, många komponister före Mozart hade förfarit på ett liknande sätt. Senare tiders musikforskare har pekat på förekomsten av direkt musikteoretiska fel i Süssmayrs musik, och några har till och med rensat bort Süssmayrs tillägg och själva "fullbordat" verket. Förmodligen var ändå Süssmayr den mest lämpade att slutföra verket, eftersom han varit hos Mozart nära slutet och hjälpt honom med att skriva ut stämmor, och han var trots allt en kompositör verksam samtidigt som och nära Mozart själv. Verket fullbordades i början av år 1792, den fullbordade versionen uruppfördes den 2 januari 1793 och utgavs av Mozarts förläggare Breitkopf & Härtel 1799."

Jag har bokat biljetter för hemresan till nyår. Jag åker från Berlin den 26 december - alltså annandag jul. Då reser jag via Arlanda och Umeå med flyg och över Åsele till Vilhelmina med buss. Hemresan blir måndagen den 5 januari. Då åker jag i ottan först till Arlanda och sedan tillbaka till Berlin - med flyg.
Härligt att få komma hem till snön och vintern! Jag kommer att vikariera lite i Vilhelmina kyrka och spela på några gudstjänster. Adam och jag (kanske några fler) ska göra en konsert på nyårsafton.

I Vilhelmina har det i dagarna varit val. Man har röstat om man ska leda över vatten från Vojmsjön i norra delarna av kommunen, genom ett rör till Stalons vattenkraftverk och sjön Malgomaj. Detta skulle ha som fördel vissa ting, vad jag förstått:
- Att utvinna energi från fallet mellan Vojmsjön och Malgomaj.
- Att kunna utvinna mer energi i kraftverket vid Bullerforsen. Bullerforsen rinner från Malgomaj till Volgsjön.
- Att skapa arbetskraft.
Projektet är inte helt utan nackdelar... förstås. De argument som talat mot överledningen är följande:
- Att Vojmåns vattenflöden drastiskt reduceras.
- Att fiske och turism blir lidande.
- Att naturen och djurlivet kring och i Vojmån drabbas negativt.
Eftersom både Bullerforsen och Vojmån rinner ut i Volgsjön (som ligger vid Vilhelmina) kommer inte den sjön eller vattenmiljön som rinner från Volgsjön att drabbas.
Överledningen, som den ser ut i Vattenfalls förslag röstades emot. Men resultatet av omröstningen har fått vidare konsekvenser än bara ett nej till en vattentunnel i Vilhelmina fjällvärld. Den har splittrat kommunen. Hårda ord har utdelats från båda läger mot de som uttalat sig. Som exempel läste jag igår att Ja-sägare har lämnat kyrkan p.g.a. att kyrkoherden har uttalat sig mot överledningen. Nej-sägare har utmålats som motsträviga miljöextremister och Ja-sägare som hänsynslösa kapitalister.
Det känns ju angeläget att hitta energikällor som inte tär på miljön, varken globalt eller lokalt. Svårt är det att hitta lösningar för att utvinna el och samtidigt experimentera i lokala naturområden utan att splittra städer och byar i argumentationer om för- och nackdelar. Nödvändigt är det att bevara vår jord och vår natur för kommande generationer.

För den som vill läsa mer om Vojmån kan klicka på: http://hem.bredband.net/rodnor/Vojman.htm.
Nej-kampanjens hemsida: http://www.vojman.se/
Ja-kampanjens hemsida: http://www.vojman.info/argument.html
Vattenfalls förstudie: http://www.vattenfall.se/www/vf_se/vf_se/518304omxva/518334vxrxv/521964aktue/522054vojmx/index.jsp

Dagens gudstjänst var en familjegudstjänst där barnkören medverkade. De sjöng två höstsånger och de var så duktiga.
Ikväll hade vi också en hela-kyrkan-sjunger-gudstjänst. En sådan har jag skrivit om tidigare - det är en gudstjänst då vi sjunger psalmer, cirka femton stycken från olika genrer. Idag medverkade Victoriakvartetten, som består av Regine (sopran), Sophie (alt), mig (tenor) och Jonas (bas). Vi hade förberett fyra sånger:
Jubilate Deo av Orlando di Lasso,
Kyrie från Missa Brevis av Palestrina
O quam gloriosum av Thomas Luis de Victoria
och en engelsk madrigal - Fair Phyllis för att få något som byter tema lite.
Det var en trevlig gudstjänst med cirka femtio besökare.

Idag har jag varit och övat med Wilmersdorfer Kammerchor (Wilma). Vi ska nämligen framföra Mozarts requiem den 22 november i Matthäuskirche i Steglitz. Jag har sjungit Mozarts requiem tidigare, men denna gång tror jag nog att vi kommer att sjunga den bättre. Vår körledare gör en bra tolkning av styckena även fast han nu är påtagligt nervös över konserten. Den som är i Berlin den 22 november är hjärtligt välkommen till Matthäuskirchen kl. 18!

I söndags var det norsk "familiegudstjeneste" i vår kyrka och vi hade besök av en musikklass ifrån Bergen - Nordhordalands folkhøyskole. De skulle också hålla en konsert efter gudstjänsten då de skulle spela och sjunga och jag tänkte att jag skulle dit. Jag hade inte så jättehöga förväntningar om dem, men som musikansvarig i församlingen så måste man ju i alla fall komma, hälsa välkommen, lyssna och tacka för trevligt framförande. Det var allt... trodde jag.
Jag blev minst sagt överraskad! Där var ett gäng tjejer i musikklassen som sjöng så otroligt vackert att jag höll på att falla baklänges i kyrkbänken. De hade otroliga stämmor, sjöng fantastiskt renstämt och fint och med en sällan åhörd intensitet! Norsk folkmusik och nyare varianter på psalmer. Popmusik och ballader... och de sjöng folk till tårar - jag var ju själv inte långt ifrån att behöva torka mig om ögonen. Där var en kille som spelade piano med osedvanlig inlevelse, en alt, som hade en makalöst ren och fin röst och en sopran med en klarare ton än jag hört på länge.
När jag sedan skulle tacka dem för konserten var jag bara nödgad och tvungen att lära dem ett tyskt ord: "Zugabe"... ett extranummer. Därom var publiken enig, men om sanningen ska fram (och det ska den ju) så ville jag gärna ha tio extranummer... minst.

idag har jag varit i Lützen och firat Gustav den andre Adolf, som dog i dimman för 376 år sedan i den lilla hålan i Sachsen-Anhalt i Tyskland. För oss svenskar är denna dag på sin höjd en bakelse, men för de lutherska tyskar har han på något oförklarligt sätt blivit en trons försvarare.
Förvisso krigade han mot katolikerna, som ville att folket bara skulle få tillhöra den romersk-katolska kyrkan - så på det sättet sett har dom ju rätt... men å andra sidan tågade han ju omkring här nere och krigade och härjade - vilket är långt ifrån kyrkans tro. I alla fall firar man att kriget ledde till att man idag, tre och tre fjärdedelars sekel efteråt, får tro som man vill.
Det finns en sak, som slår en när man ser festligheterna i den lilla stackars by, som lyser upp en gång om året, just denna dag, den sjätte november: Det var en himla tur för Lützernborna att Gustav den andre Adolf just kolade där. För annars hade ingen hört talas om Lützen och än mindre vetat var det ligger. Lützen är Gustav den andre Adolf, innevånarna älskar honom. Hela stan är fylld av museer, minnesstenar, informationstavlor och kyrkor tillägnade Gustav den andre Adolf.
Det är förstås en viktig dag i Lützen och även fast jag som svensk tycker att det är lite löjligt när man lägger ner blomkrans efter blomkrans vid Gustav den andre Adolfs minnessten och bugar, niger eller hälsar honör, så hade kanske nog Tyskland inte sett ut som det gör idag utan "trons försvarare" Gustav den andre Adolf.

I lördagskväll, efter allhelgonagudstjänsten, gick några vänner till mig och jag till Gezemanekirche i Kreuzberg för att lyssna på en körkonsert med flerkörig musik. Det var 12-16-stämmig musik uppdelat i 3-4 körer och det var fantastiskt! Körerna stod uppställda på läktarna runt om i kyrkan och sjöng och det gör att det blir som medeltida surround. Kyrkan fylls bokstavligen av musik från alla håll.
Idag var det högmässa och jag spelade Bachs c-mollfuga som postludium. Därefter läste jag ut andra boken i serien om Arn; "Tempelriddaren", så nu måste jag låna den tredje boken; "Riket vid vägens slut" från kyrkans bibliotek.
Dessutom hade jag ett fantastiskt upplyftande telefonsamtal idag. Det är märkligt hur man kan flyttas från att känna sig trött, seg och lite halvnere till att på nytt bli pigg, glad och upplyft av ett samtal. Inte för att jag har varit deppad, men man är ju lite mattad av höstmörkret och den allt mer tilltagande kylan. Då gläds man även av ett telefonsamtal.

Idag är det alla helgons dag och våra tankar går till våra nära och kära som lämnat oss. Ljusen lyser på gravarna hemma i Sverige och ofta när jag själv går till kyrkogårdarna där våra hädangångna ligger så slår tanken mig att där står tiden still. På min mormors grav kommer det alltid att stå 2007 och på brorsans alltid 2005. Det kommer aldrig att ändras och även fast fler och fler gravstenar tillkommer med senare årtal, så är åren 2005 och 2007 våra.
Farmor dog 2001, farfar 1988 och morfar 1986, om jag inte minns fel. De finns i mina tankar under denna helg - de som dog senare något tydligare. 


Allhelgonahelgen uppmanar och utmanar oss att själva tänka på vår egen tid. Hur vi vårdar minnena av dem som gått hädan och hur vi själva lever våra liv. Vi tänker på dem som kommer efter oss och på det eviga livet, då vi alla ska få möta Gud.
På något sätt är kyrkogårdens tidsstiltje också en bild på evigheten hos Gud - inte att det kommer att bli tråkigt och långsamt i evigheter evighet, men att tiden nog inte kommer att spela någon roll. Jag vet inte hur det kommer att bli, men den första versen i den svenska psalmen 169 beskriver evigheten såhär:


Idag, kl. 18, är det allhelgonagudstjänst i svenska Victoriaförsamlingen i Berlin och kyrkokören kommer att medverka.