mikaliden

Igår hade vi en bejublad konsert i vår kyrka. Pianisten Tina Nilssen, från Oslo, spelade Grieg, Liszt och lite Mozart och berättade lite om Grieg mellan styckena. Tina är en fantastisk musiker och det är alltid ett nöje att lyssna till henne. Jag har varit på några konserter med henne tidigare och njutit var gång.
Jag måste ta tillfället i akt och berätta om en annan konsert jag lyssnade till. Det var i lördagskväll i östra delen av berlin på Radiator V. Där spelades Roman, en svensk barockmusiker som inte är särskillt känd utanför Sverige. Det är han som skrivit bl.a. Drottningholmsmusiken och den svenska mässan. Konserten leddes av dirigent Olof Boman och det var en otroligt bra konsert. Under en sopran-alt-duett höll jag på att trilla av stolen där jag satt. Det var så makalöst vackert. Kören var jättebra, orkestern också. Den som missade denna konsert kan gärna ångra sig.
Efter den konserten fick vi möjligheten att mingla lite med dirigenten, musikerna, kören och solisterna, därefter drog jag till Kreuzberg med Emma och drack en (eller två) öl.

Vill man läsa om Tina Nilssen kan man klicka på följande länk: http://www.tinanilssen.no/

Askonsdagen är inne. Den inleder förtio dagar av avhållsamhet och förberedelser inför påsken. Även fast det är så att man själv får välja vad man ska avhålla sig ifrån och även fast en söndag, enligt den kristna treditionen, aldrig kan vara en fastedag, så är just fastan inte min starka sida.
Jag har några år nu fastat från att dricka öl och äta sötsaker. Det kanske inte låter som en stor uppoffring. Men ölen i Tyskland är god och en chokladbit äter jag någongång då och då efter maten, men jag tror jag kommer att glädja mig på påsksöndagen när man, efter högmässan med det trefaldiga "Christus resurrexit! Vere resurrexit" får sprätta upp den första Warsteinern och njuta.
Men egentligen handlar nog fasta framförallt inte om att låta bli att göra saker man tycker om - att plåga sig igenom förtio dagar utan den extra lilla kryddan på moset. Nej, fastan handlar om insikten om vad som är viktigt. Avhållsamheten är inte god i sig utan fyller bara sin funktion i förståelsen om den. Kanske vore det en bättre fastetid om jag la undan det jag avhöll mig ifrån och gav till dem som behövde det mer. Nu pratar jag inte om öl och godis utan om tid, uppmärksamhet, förbön, pengar och goda ord och gärningar.
Istället för att glo på TV en kväll, så kan jag investera den tiden i något som är bättre för andra. Istället för att köpa den där CD-skivan så kunde jag lämna dessa pengar till Lutherhjälpen. Fastans yttre skickt handlar kanske om att inte äta kött eller att avhålla sig från onyttigheter för sin egen del - för att själv må bättre. Men fastans inre och egentliga betydelse, tror jag, är att stiga ut ur sina egna behov för att se andras. Så som Kristus gjorde.
Vi får väl se hur det går för mig denna fastetid. Jag kommer i alla fall att glädja mig på påskdagen. Klunk, klunk, klunk!

idag har jag övat med Wilmersdorfer Kammerchor (Wilma), som jag gör varje tisdagkväll. Det var inte så många på övningen ikväll, men det var riktigt roligt. Efteråt gick några av oss till Taverna Hellas, en grekisk restaurang på samma gata, och åt och drack några öl av märket Isenbeck. Lecker!
Jag måste få berätta: Vi har bestämt att vi ska försöka starta upp denna manskör, vi, som har övat tillsammans inför Berlinale-uppträdandet. Vi kommer att bli åtta män från Wilma, som ska öva måndagkvällar (vid 9-tiden) någon gång per månad. För hoppningsvis blir det av - för det lät riktigt bra när vi sjöng på Berlinale.
Vi sjöng igår också. Vi blev kortfristigt inbjudna till att sjunga på en fest som (tror jag iallafall) svenska film institutet ordnade i Café Einstein. Där var hundratals besökare och det var ett fasligt ljud när vi kom in. Folket pratade och surrade öronbedövande. Vi gick fram till den plats där vi skulle sjunga och blev presenterade och sjöng vårt stycke. Det var samma stycke som vi sjungit tidigare ur filmen "Man tänker sitt" och åhörarna förblev helt knäpptysta. När vi sjungit färdigt ick vi positiva reaktioner från höger och vänster och i ombeddes att sjunga på ovanvåningen också.
Det låt bra och vi hade kul. Därför ska vi försöka starta upp en manskör och öva så ofta vi kan. Nu behöver vi bara ett namn...

Ja, igår var vi, i den temporärt ihopsatta manskören och sjöng på Berlinale, som jag berättade om i fredags. Klockan halv två samlades vi i svenska kyrkan och övade tillsammans med komponisten. Han gav några förslag om hur han ville att det skulle låta men i övrigt var han väldigt begeistrad över hur bra det lät.
Därefter blev det lite struligt, eftersom det inte riktigt blev som planerat. Vi hade fått reda på att vi skulle sjunga på biografen på Potsdamer Platz, men planerna ändrades och vi fick istället veta att vi skulle stå och framföra stycket som en reklam för filmen, "Man tänker sitt", på tre olika ställen i Gropiushaus just i närheten av Potsdamer Platz. I Gropiushaus finns en stor informationsplats för Berlinales alla filmer och där kan man boka biljetter och få veta mer om filmerna.
Gropiushaus var full med människor och jag tror att det lät fint när vi sjöng. Vi stod först vid entrén och sedan vid den stora restaurangavdelningen. Därefter gick vi in till avdelningen för skandinaviska filmer och där gick det som bäst. Folk blev intresserade av filmen, tror jag. Därefter fick vi själv också gå till biografen för att se filmen.
Eventuellt kommer vi att sjunga på café Einstein där filmteamet anordnar en fest i morgon kväll klockan nio, men det vet jag inte riktigt än. Det får vi se imorgon.

Igår morse och förmiddags var jag med Tess och några av församlingens medlemmar till Sachsenhausen och det f.d. konsentrationslägret, norr om Berlin, där vår guide Jens förde oss igenom det horribla om hur judar och oliktänkande mördades för över 60 år sedan på denna plats.
När vi kom dit låg en tung dimma över Sachsenhausen och det var kallt och fridfullt. Klockan var kvart över nio. Precis intill murarna låg några bostadshus och ett café. Vi gick in genom portarna med de kända orden "Arbeit macht frei" - "Arbete frigör". Det var lite oktäckt att veta att man nu befanns sig på en plats där så mycket hemskt har skett. Där inne var inte mycket kvar av huslängorna där fångarna bodde under de så nedvärderande förhållandena, men foton av plats på sin "storhetstid" fanns att beskåda i museet i en av de återuppbyggda husen. Av dessa bilder framgick hur fångarna, som oftast, men inte alltid, var judar, levde och slavade i detta läger.

Under dessa två veckor, då jag inte har skrivit något i min kära blogg, har jag i huvudsak sysslat med tre ting:

Jag har jobbat. Det har varit normal-mycket att göra under denna period, men en sak har tagit mycket tid. Förra veckan, på tisdagen, ringde en kvinna från Sverige till mig och berättade att hon och några till arbetar med en svensk film, som kommer att uruppvisas på den stora filmfestivalen - Berlinale. Filmen heter "Man tänker sitt" och innan filmen rullas upp på bioduken kommer man att prata om filmen och delar av teamet kommer att vara där. Kvinnan sökte efter en manskör, som kunde sjunga en av sångerna från filmen, innan man visar den och eftersom det bara var halvannan vecka kvar till premiären så behövdes detta fixas så snart som mögligt. Jag lovade att fråga några av männen i Wimlersdorfer Kammerchor där jag sjunger på tisdagar och resultatet blev att åtta av oss kommer att ställa upp.
Berlinale är alltså Berlins, ja kanske Tysklands, största filmhappening och vi kommer att sjunga på Sony Center, Potsdamer Platz, vilket är en av Berlins största biograf. Det är en premiär och filmteam och, antagligen också, filmkritiker kommer att vara där. Till och med komponisten, som har skrivit stycket vi ska sjunga, kommer att sitta i en biofotölj.

En annan sysselsättning, som jag hållit på med sedan det sista inlägget på min blogg är att jag övat snooker. Så efter jobbet så drar jag ibland till Snooker Center Berlin. Ofta spelar vi just snooker och ibland spelar vi poker. Jag har också hållit på med andra sporter. I vår gympasal i svenska kyrkans lokaler har vi haft husturneringar i så väl pingis, som innebandy.

Och så till det sista som jag har uppehållit mig med. Jag har köpt mig en rubiks kub. Den har, efter några dagar, fått håret mitt att gråna, rynkorna i pannan att veckas, svettet på ryggen att pärlas och hjärncellerna mina att rotera. Till sist har jag nått följande resultat: