mikaliden

I Värmland bodde en präst, som var en rättskaffens man. Han hatade norrmän framför allt, eftersom det var och varannan helg drällde över norrmän till Värmland för att supa och billigt införskaffa alkoholhaltiga drycker. När de kom blev det alltid tumult och de fulla norrmännen vandaliserade städerna och byarna och prästen ansåg detta vara en synd utan motstycke. Detta bekämpade han på prästers vis, genom att varje söndag predika om hur eländiga och fruktansvärda alla norrmän var. - Detta syndiga folk!
Församlingen, som stundom kunde bli trött på att höra detta ständiga vredestal mot grannfolket, vände sig, efter första adventssöndagens högmässa, klagande till biskopen i sitt stift varpå biskopen bokade tid för ett enskilt samtal med prästen.  - Vi vet båda två, försökte biskopen, vilket eländigt grannfolk vi har, men församlingen klarar inte av att höra och förstå. De har vänd sig till mig och jag är tvungen att be dig, ädle kyrkoherde, att sluta predika olyckor över norrmännen och välja andra ting att inrikta dina betraktelser över.
Efter att prästen dyrt lovat biskopen att välja andra saker att predika över for biskopen hem. För församlingen kändes det som de hade fått en helt ny präst. Han utlade evengelii ord på ett helt nytt och spännande sätt. Nyåret kom och genom trettondagstiden och fastan höll sig prästen uteslutande till evangelieläsningen i sina betraktelser. Församlingen var nöjd.
Så kom stilla veckan och skärtorsdagens mässa och prästen i Värmland skulle läsa evangelietexten, som handlar om hur Jesus instiftar nattvarden och han läser hur Jesus säger: - 'En av er kommer att förråda mig'. Prästen fortsatte - En av lärjungarna, Judas Iskariot, utbrast då: 'Det er vel ikke jeg?'