mikaliden

Igår hade vi en bejublad konsert i vår kyrka. Pianisten Tina Nilssen, från Oslo, spelade Grieg, Liszt och lite Mozart och berättade lite om Grieg mellan styckena. Tina är en fantastisk musiker och det är alltid ett nöje att lyssna till henne. Jag har varit på några konserter med henne tidigare och njutit var gång.
Jag måste ta tillfället i akt och berätta om en annan konsert jag lyssnade till. Det var i lördagskväll i östra delen av berlin på Radiator V. Där spelades Roman, en svensk barockmusiker som inte är särskillt känd utanför Sverige. Det är han som skrivit bl.a. Drottningholmsmusiken och den svenska mässan. Konserten leddes av dirigent Olof Boman och det var en otroligt bra konsert. Under en sopran-alt-duett höll jag på att trilla av stolen där jag satt. Det var så makalöst vackert. Kören var jättebra, orkestern också. Den som missade denna konsert kan gärna ångra sig.
Efter den konserten fick vi möjligheten att mingla lite med dirigenten, musikerna, kören och solisterna, därefter drog jag till Kreuzberg med Emma och drack en (eller två) öl.

Vill man läsa om Tina Nilssen kan man klicka på följande länk: http://www.tinanilssen.no/

Askonsdagen är inne. Den inleder förtio dagar av avhållsamhet och förberedelser inför påsken. Även fast det är så att man själv får välja vad man ska avhålla sig ifrån och även fast en söndag, enligt den kristna treditionen, aldrig kan vara en fastedag, så är just fastan inte min starka sida.
Jag har några år nu fastat från att dricka öl och äta sötsaker. Det kanske inte låter som en stor uppoffring. Men ölen i Tyskland är god och en chokladbit äter jag någongång då och då efter maten, men jag tror jag kommer att glädja mig på påsksöndagen när man, efter högmässan med det trefaldiga "Christus resurrexit! Vere resurrexit" får sprätta upp den första Warsteinern och njuta.
Men egentligen handlar nog fasta framförallt inte om att låta bli att göra saker man tycker om - att plåga sig igenom förtio dagar utan den extra lilla kryddan på moset. Nej, fastan handlar om insikten om vad som är viktigt. Avhållsamheten är inte god i sig utan fyller bara sin funktion i förståelsen om den. Kanske vore det en bättre fastetid om jag la undan det jag avhöll mig ifrån och gav till dem som behövde det mer. Nu pratar jag inte om öl och godis utan om tid, uppmärksamhet, förbön, pengar och goda ord och gärningar.
Istället för att glo på TV en kväll, så kan jag investera den tiden i något som är bättre för andra. Istället för att köpa den där CD-skivan så kunde jag lämna dessa pengar till Lutherhjälpen. Fastans yttre skickt handlar kanske om att inte äta kött eller att avhålla sig från onyttigheter för sin egen del - för att själv må bättre. Men fastans inre och egentliga betydelse, tror jag, är att stiga ut ur sina egna behov för att se andras. Så som Kristus gjorde.
Vi får väl se hur det går för mig denna fastetid. Jag kommer i alla fall att glädja mig på påskdagen. Klunk, klunk, klunk!

idag har jag övat med Wilmersdorfer Kammerchor (Wilma), som jag gör varje tisdagkväll. Det var inte så många på övningen ikväll, men det var riktigt roligt. Efteråt gick några av oss till Taverna Hellas, en grekisk restaurang på samma gata, och åt och drack några öl av märket Isenbeck. Lecker!
Jag måste få berätta: Vi har bestämt att vi ska försöka starta upp denna manskör, vi, som har övat tillsammans inför Berlinale-uppträdandet. Vi kommer att bli åtta män från Wilma, som ska öva måndagkvällar (vid 9-tiden) någon gång per månad. För hoppningsvis blir det av - för det lät riktigt bra när vi sjöng på Berlinale.
Vi sjöng igår också. Vi blev kortfristigt inbjudna till att sjunga på en fest som (tror jag iallafall) svenska film institutet ordnade i Café Einstein. Där var hundratals besökare och det var ett fasligt ljud när vi kom in. Folket pratade och surrade öronbedövande. Vi gick fram till den plats där vi skulle sjunga och blev presenterade och sjöng vårt stycke. Det var samma stycke som vi sjungit tidigare ur filmen "Man tänker sitt" och åhörarna förblev helt knäpptysta. När vi sjungit färdigt ick vi positiva reaktioner från höger och vänster och i ombeddes att sjunga på ovanvåningen också.
Det låt bra och vi hade kul. Därför ska vi försöka starta upp en manskör och öva så ofta vi kan. Nu behöver vi bara ett namn...

Ja, igår var vi, i den temporärt ihopsatta manskören och sjöng på Berlinale, som jag berättade om i fredags. Klockan halv två samlades vi i svenska kyrkan och övade tillsammans med komponisten. Han gav några förslag om hur han ville att det skulle låta men i övrigt var han väldigt begeistrad över hur bra det lät.
Därefter blev det lite struligt, eftersom det inte riktigt blev som planerat. Vi hade fått reda på att vi skulle sjunga på biografen på Potsdamer Platz, men planerna ändrades och vi fick istället veta att vi skulle stå och framföra stycket som en reklam för filmen, "Man tänker sitt", på tre olika ställen i Gropiushaus just i närheten av Potsdamer Platz. I Gropiushaus finns en stor informationsplats för Berlinales alla filmer och där kan man boka biljetter och få veta mer om filmerna.
Gropiushaus var full med människor och jag tror att det lät fint när vi sjöng. Vi stod först vid entrén och sedan vid den stora restaurangavdelningen. Därefter gick vi in till avdelningen för skandinaviska filmer och där gick det som bäst. Folk blev intresserade av filmen, tror jag. Därefter fick vi själv också gå till biografen för att se filmen.
Eventuellt kommer vi att sjunga på café Einstein där filmteamet anordnar en fest i morgon kväll klockan nio, men det vet jag inte riktigt än. Det får vi se imorgon.

Igår morse och förmiddags var jag med Tess och några av församlingens medlemmar till Sachsenhausen och det f.d. konsentrationslägret, norr om Berlin, där vår guide Jens förde oss igenom det horribla om hur judar och oliktänkande mördades för över 60 år sedan på denna plats.
När vi kom dit låg en tung dimma över Sachsenhausen och det var kallt och fridfullt. Klockan var kvart över nio. Precis intill murarna låg några bostadshus och ett café. Vi gick in genom portarna med de kända orden "Arbeit macht frei" - "Arbete frigör". Det var lite oktäckt att veta att man nu befanns sig på en plats där så mycket hemskt har skett. Där inne var inte mycket kvar av huslängorna där fångarna bodde under de så nedvärderande förhållandena, men foton av plats på sin "storhetstid" fanns att beskåda i museet i en av de återuppbyggda husen. Av dessa bilder framgick hur fångarna, som oftast, men inte alltid, var judar, levde och slavade i detta läger.

Under dessa två veckor, då jag inte har skrivit något i min kära blogg, har jag i huvudsak sysslat med tre ting:

Jag har jobbat. Det har varit normal-mycket att göra under denna period, men en sak har tagit mycket tid. Förra veckan, på tisdagen, ringde en kvinna från Sverige till mig och berättade att hon och några till arbetar med en svensk film, som kommer att uruppvisas på den stora filmfestivalen - Berlinale. Filmen heter "Man tänker sitt" och innan filmen rullas upp på bioduken kommer man att prata om filmen och delar av teamet kommer att vara där. Kvinnan sökte efter en manskör, som kunde sjunga en av sångerna från filmen, innan man visar den och eftersom det bara var halvannan vecka kvar till premiären så behövdes detta fixas så snart som mögligt. Jag lovade att fråga några av männen i Wimlersdorfer Kammerchor där jag sjunger på tisdagar och resultatet blev att åtta av oss kommer att ställa upp.
Berlinale är alltså Berlins, ja kanske Tysklands, största filmhappening och vi kommer att sjunga på Sony Center, Potsdamer Platz, vilket är en av Berlins största biograf. Det är en premiär och filmteam och, antagligen också, filmkritiker kommer att vara där. Till och med komponisten, som har skrivit stycket vi ska sjunga, kommer att sitta i en biofotölj.

En annan sysselsättning, som jag hållit på med sedan det sista inlägget på min blogg är att jag övat snooker. Så efter jobbet så drar jag ibland till Snooker Center Berlin. Ofta spelar vi just snooker och ibland spelar vi poker. Jag har också hållit på med andra sporter. I vår gympasal i svenska kyrkans lokaler har vi haft husturneringar i så väl pingis, som innebandy.

Och så till det sista som jag har uppehållit mig med. Jag har köpt mig en rubiks kub. Den har, efter några dagar, fått håret mitt att gråna, rynkorna i pannan att veckas, svettet på ryggen att pärlas och hjärncellerna mina att rotera. Till sist har jag nått följande resultat:

för en vecka sedan kom jag tillbaka till Berlin från min nyårsvistelse i Vilhelmina. Under denna tid har vårterminsverksamheten kommit igång och kyrkokören startat igen. Vi kommer denna vår att framföra Den nicaraguanska bondemässan igen i slutet av mars. Den har vi gjort en gång tidigare och nu har vi elva veckor på oss att lära oss allt igen - körstämmor, solosånger, rytmer m.m. I början av juni kommer vi att sjunga Hallelujakören ur Messias av Händel. Det ser jag också fram emot.
Nästa vecka startar Barn- och mellankören och nu på torstag kommer jag att sjunga med förskolebarnen. Jag har faktiskt tillochmed hunnit med att öva med kvartetten.
I kväll var jag på min andra övning med Wilmersdorfer Kammerchor (Wilma) och vi kommer att arbeta med Händel och göra en konsert i mitten av maj. Arbetsmässigt har det nya året, 2009, börjat väldigt bra.
Det har det också gjort privat. Jag fick i förrgår besök av några vänner från förrförra året. Det var Ellinor och Martin, som bodde här i Berlin hösten 2007. Vi satt uppe i min lägenhet och snackade gamla minnen. Dessutom pratade jag med Josefine idag på telefon. Det var ett samtal fullproppat med återblickar och härliga erinringar.
Förhoppningsvis fortsätter 2009 lika bra (om inte bättre) som det startat. Det önskar jag alla bloggens läsare också!

Förra våren reste jag till Prag, tillsammans med Kristian, Ingvild, Gro och Torsten. Vi var där över en helg och hade väldigt trevligt. Åt god mat, drack god öl, besökte klassiska turistmål, som domkyrkan, Karlsbron, Prags ringmur, m.fl.


När jag en dag gick ensammen på Prags gator blev jag varse om en en liten affär där de sålde keramikprylar. Jag var tvungen att fota passande del av butiksskylten och en lite naken golfare av "KERAMIKA". Tursamt nog bär jag mer kläder när jag golfar...

Jag har inte kunnat skriva så mycket på senaste tiden på grund av att jag har varit i Vilhelmina under nyår. Jag vill först och främst önska alla läsare en god fortsättning på det nya året, 2009.
Jag åkte till Vilhelmina annandag jul och det var till en början en tid med milt väder och gott sparkföre. Adam, Joel och jag gjorde en konsert i Vilhelmina kyrka på nyårsaftonen och jag firade därefter in det nya året med tjocka släkten. Därefter spelade jag på en högmässa, en begravning, en vigsel och en söndagsgudstjänst i församlingen.
En stor händelse under viselsen var att jag fick möjligheten att spela i Svannäs nya byakyrka den 30.e december. På gudstjänsten den 28.e december pratade jag med Lalle Karlsson om hans nya kyrka och han frågade om jag inte hade möjlighet att spela på den julgudstjänsten han och diakonissan Ulla-Britt skulle han på tisdagen ute i Svannäs. Jag tackade förstås ja.
Jag hade innan hunnit läsa i Vilhelminabloggen om gårdskyrkan och var djupt imponerad. Lalle hade fått idén för några år sedan att bygga en byakyrka i Svannäs, där han bor, och gjort slag i sak. Detta är, enligt min övertygelse ett "Gudi behagligt" verk. En gärning som går stick i stäv med samhällets övriga bevegelse. Medan människor i mindre grad ser värdet i våra kyrkor, när gudstjänster och mässor blir mindre besökta och när färre och färre bekänner sig till Kristus bygger Lalle en kyrka i Svannäs, som ett vittne om Guds underbara gärningar i dag. Kyrkoherden i Vilhelmina församlinge säger att Lalles gårdskyrka blir ett tecken på att "här lever och verkar Gud"!
När jag kom till Svannäs kyra, med Ulla-Britt, hennes man och min mor, så hade redan några bybor kommit dit. När kyrkklockan klingade och julgudstjänsten började var Lalles kyrka full av folk när och fjärran ifrån!
Det var fantastiskt! Det var fler i Svannäs lilla byakyrka än det var i Vilhelmina kyrka söndagen innan och jag jublade i mitt inre. Lalle har för mig blivit en motsats till den negativa utvecklingen i Sverige. Jag vet att Gud gläder sig i att kyrkan i Svannäs står och vittnar om hans underbara storhet och ofattbara närhet. När jag senare stod på vår balkong på Volgsjöstrand i Vilhelmina med en kikare i handen insåg jag att man kunde se detta underbara Gudshus på andra sidan sjön.
Här kommer några bilder från Svannäs kyrka. Jag lägger även in några länkar om kyrkan längst ner i inlägget:

I morgon är det julafton - dopparedan, heilig Abend och vi kommer att fira den på följande sätt: Först med svensk/norsk familjegudstjänst då vi med julkrubbans hjälp kommer att gå igenom julevangeliet och sjunga psalmer som "Stilla natt". Därefter är jag bjuden på julbord hemma hos kyrkoherden med familj. Klockan fem firar vi julbön i kyrkan och därefter skall jag öppna alla mina julklappar, som i år har uppnått till hela tre stycken. Då har jag inte räknat med den jag fick av kyrkokören och som jag, på deras uppmaning, öppnade i samma ögonblick.
Efter julklappsöppnandet ska jag ta mig en promenad och sedan besöka en vän i Steglitz. Efter det går vi några stycken till en konsert i Apostel-Paulus-Kirche i Schöneberg kl. 22. Där bjuds det på Händel, Bach och annat matnyttigt. Efter det är det bara att gå till sängs för att stiga upp till juldagens julotta kl. 7(!) och till den norska høytidsgudstjenesten kl. 11... "Var hälsad sköna morgonstund, som av profetens helga mun är oss bebådad vorden!"
Dessutom vill jag passa på att hälsa alla en god (och inte allt för sönderstressad) jul... "O princeps gloriae, låt mig din nåd få se."

För en vecka sedan opererade jag bort en visdomstand... Ja, jag vet att jag inte har en blogg för att vitt och brett förtälja om att jag denna vecka inte har kunna tugga på höger tandrad och tråden i käften har orsakat mycket lidande, men jag kan inte låta bli. Glädjen visar ingen gräns när nu tråden är borta, hellst med tanke på all den julskinka och Jansons frestelse jag tänkt att trycka i mig i jul. Nu återstår bara två visdomständer och de skall dras så småningom.
Ja, och på tal om julen så måste jag få berätta om den senaste veckan. Den 13.e december firade vi s:ta Lucia med en konsert i Auenkirche. Skolbarnen i svenska skolan i Berlin sjöng alla tänkbara Luciasånger och detta sååå vackert. Jag själv satt vi flygeln. Det hade kommit 720 åhörare och kyrkan var full. Denna konsert kommer också ut som CD och kommer att säljas nästa basar... om ett år. Så här såg det ut i Auenkirche den 13 december i år:


Dessutom har jag julpyntat hemma hos mig. Det går snabbt varje år, eftersom jag plockar fram mex tio saker ur mitt skåp och hänger upp. Men en adventsljusstake har jag i alla fall och en julkyrka. Här följer några bilder från mitt hem.

Kom just hem ifrån IKEA i Spandau. Där har vi gått runt i ett elvahövdat luciatåg och sjungit advents-, lucia- och julsånger. - "Goder afton mitt herrskap här kommer lussebrud. Hon kommer till er med stor ära". Själv traskade jag omkring med en dumstrut på skallen, en glittrig stjärna i vänsternäven och en stämgaffel i höger. - "Bereden väg för Herran!"
Luciatåg brukar ju vara fint och det var vårt också, men när man går omkring på IKEA här i Berlin så måste man ju förstå att majoriteten av åhörarna (tillika IKEA-kunderna) inte har en aning om vilka idioter som går tågar runt i vita särkar och stearinljus som de kletat fast glitter på (eftersom man inte få tända ljus i varuhuset). Vad sjunger dom om? Är det någon sekt eller kommer de ifrån ett psykhus? Mellan frågande ansiktsuttryck och kvävda skratt försöker man att intala sig själv - "Tradition går före stolthet."
Men då och då går man förbli någon som plötsligt lyser upp och sjunger med i Sancta-Luciasången och som helt uppenbart har hör och/eller sett luciatåg tidigare. Ett barn tittar upp bakom en IKEA-soffa, smyger fram och diggar leende till tonerna av "Stjärnorna de tindrar så klara. Gossar låt oss lustiga vara! En gång blott om året, så, en fröjdefull jul vi få." När vi sedan går vidare mellan Billy-hyllor, Tranås-lampor och Jokkmokk-sängar medan strutbandet klämmer under hakan, inser man att, trots att spektaklet för de flesta måste te sig ytters skrattretande, så känner man sig inte en gnutta generad eller nervös. Trots att jag håller i en pinne med en gyllene stjärna. Det är nog stjärnan som gör en stjärngosse... en stalledräng på IKEA i Spandau i julruschen.

Basaren har varit lyckad. Söndagens försäljning blev stor, parken och huset var överfyllda av kunder och alla medhjälpare var glada och nöjda. Klockan 16 gick vi runt med ett luciatåg och sången lät väldigt bra, mycket bättre än i lördags. Stjärngossestruten lockade fram några leenden bland åhörarna... men som jag säger: traditionen går före stoltheten.
Här kommer två bilder från basaren 2008.

härmed vill jag önska er alla ett riktigt gott nytt kyrkoår. Ett härligt kyrkoår är tillända och förhoppningsvis kommer det nya att bli fantastiskt och fint. För er som vill hänga med i det nya kyrkoårets textläsningar så gäller den första årgången... och ingen annan.
Denna helg har på alla sätt varit präglad av den pågående julbasaren och nu när jag äntligen är hemma kan jag för er alla förtälja att denna basardag har varit lyckad. Imorgonkväll får vi se om basaren har bringat den nödvändiga inkomst för vår församling. Det den redan har gett oss är en insickt om det stora stöd som finns bland våra medlemmar och den samhörigthet som råder hos oss. Det är Gud som vi tackar för detta.